Så föddes pjäsen Bakom verkligheten
Jag hörde första gången om Lotta Näse sommaren 2018. Jag var på vår sommarstuga ute i skärgården med mina föräldrar och vi diskuterade om mentalsjukdomar. Plötsligt steg min mamma upp och hämtade en bok från bokhyllan. På pärmen stirrade en ung kvinna intensivt någonstans förbi mig. Hon såg någonting jag inte såg.
Jag har sedan barndomen varit rädd för att tappa bort mig i mitt eget huvud, tappa bort verkligheten. Då jag läste Lotta Näses och Patricia Bruuns roman Som om jag var någons skuggsida, förstod jag för första gången vad det betyder att verkligen tappa bort sig. Lottas beskrivning av den psykotiska vardag hon levde i berörde mig och jag fick tag i hur världen visade sig för henne.
Hösten 2018 bestämdes det att jag skulle göra mitt konstnärliga slutarbete i samarbete med det svenskspråkiga utbildningsprogrammet i skådespelarkonst. Tillsammans med professor Anders Carlsson beslöt vi att produktionen skulle göras utanför skolan. Han föreslog att jag skulle kontakta Joachim Thibblin. Bara någon månad senare hade vi vårt första möte på Svenska Teatern. Under mötet presenterade jag idén om att dramatisera Lottas roman. I juni 2019 började jag arbeta med dramatiseringen och fick den klar i november. Precis i tid till repstart den 2.12.
Lottas beskrivning av sin sjukdom fick mig att förstå hur vardagen kan se ut för en psykotisk person. Hur en sjukdom plötsligt kan färga allting, göra allting suddigt och oförståeligt. Och att vem som helst kan råka ut för det. Det är denna förståelse jag vill dela vidare.
Jag är glad över att Svenska Teatern har gett oss unga scenkonstnärer en plattform där vi får vår röst hörd. Jag önskar att även andra teatrar skulle skulle vilja höra vad vi unga har att säga. Varje år examineras det talangfulla regissörer, dramaturger, skådespelare och andra scenkonstnärer från teaterhögskolan, och de har alla en unik röst.
Jag är 24 år gammal nu, lika gammal som Lotta Näse då hon insjuknade i sin första psykos.
DAVID SANDQVIST
Foto: Valtteri Kantanen
