DuvTeaterns jubileumsföreställning är mer än en saga

10.10.2019 kl. 17:15

Ytterskorna lämnas vid dörren och byts ut mot svarta dansskor. Stämningen är uppspelt, alla är glada över att se varann. Sedan sätter sig ensemblen i ring mitt i salen –
eftermiddagens repetitioner kan börja.

Mikaela Hasán är regissör för föreställningen I det stora landskapet, ett samarbete mellan DuvTeatern, Svenska Teatern, orkestern Resonaarigroup och Wegelius Kammarstråkar. Hon berättar vilka scener gruppen idag kommer att jobba med. Först ska det bli Ugglans koreografi och sedan scenen där de två prinsessorna letar efter varann i skogen.

Idag är bara en tredjedel av arbetsgruppen på plats. På premiären på Svenska Teatern i oktober kommer sammanlagt 30 personer att stå på scen, inklusive de tio musikerna.

Låtarna till den nya musikteaterföreställningen tonsätts av Markus Fagerudd, till texter som DuvTeaterns ensemble har skrivit. Just Ugglans sång, som ingår i dagens första scen, är ännu inte helt färdig.                                           

Det är också DuvTeaterns skådespelare som står för manuskriptet till I det stora landskapet. Handlingen utspelar sig delvis i ett land i en sagovärld, som ändå på många sätt liknar vår verklighet. En dag får landets kung och drottning barn. De får tvillingprinsessor och glädjen är stor. Trots att prinsessorna är lika, är de också olika varann. Den ena prinsessan är inte alldeles vanlig.

Eftersom landets ministrar har bestämt att allt som avviker från normen ska bort, tvingas föräldrarna till ett svårt beslut. Efter det är ingenting sig likt.

Ensemblen har tagit inspiration ur verkliga livs- och familjehistorier då de har skapat berättelsen. Gruppen har också diskuterat hur samhället fungerar idag, hur det såg ut förr och vad man vill förändra. Också syskonskap har varit ett viktigt tema i arbetet med föreställningen. 

I repetitionssalen är det nu dags för sångövning: “Alla säger dom att vi liknar så mycket varann. Min syster har samma ansikte som jag också har...”

Spänning, improvisation och arbetsglädje 

– Det blir nytt och lite spännande för mig att stå på Stora scenen på Svenska Teatern, berättar Karolina Karanen, skådespelare vid DuvTeatern som har rollen som en av prinsessorna. Trots att hon varit skådespelare i tolv år, var det stort att se sig själv på bild på den stora skärmen utanför teatern.

Den andra prinsessan – systern – spelas av Sophia Heikkilä, skådespelare från Svenska Teaterns fasta ensemble. 

– Visst är det här ett unikt projekt, säger Heikkilä, som är imponerad av hur djupa och poetiska DuvTeaterns texter är. 

Inom DuvTeatern möts scenkonstnärer med olika funktionsvariationer. DuvTeatern grundades år 1999 och har sedan dess gjort konstnärligt ambitiösa projekt och föreställningar som byggt på arbetsgruppens egna erfarenheter. Det här är ändå första gången som de på scenen också berör hur det är att leva med funktionsvariationer. 

DuvTeaterns skådespelare är vana vid att samarbeta med andra grupper och nya människor – det gör de i alla sina produktioner. De tre nu medverkande skådespelarna (utöver Heikkilä, Mikael Andersson och Niklas Åkerfelt) från Svenska Teatern får mycket ut av samarbetet, menar Sophia Heikkilä.

– På Svenskis har jag inte fått improvisera på det här sättet på länge, så det inspireras jag av. DuvTeatern har en enorm arbetsglädje som smittar av sig, säger hon.

Passar en bred publik

Repetitionerna fortsätter. De två prinsessorna tränar in nya steg i raka linjer. Tre stolar på golvet markerar platserna där skogens träd ska stå. Impulser och förslag från skådespelarna fångas upp och utnyttjas, det är viktigt att hitta en gemensam ton.

I föreställningen används också en del stödtecken, som tillägg till det talade ordet och musiken. Tillsammans med produktionens koreograf övar Heikkilä och Karanen på att teckna prinsessornas namn; tecknet för stjärna (två fingrar som ett kryss mot himlen) för prinsessan Estella och tecknet för soluppgång (en svepande handgest) för prinsessan Aurora.

– Det här blir bra. Det är tecken som betyder något, men som dessutom är vackra rörelser, säger koreograf Carl Knif.

Efter en lyckad scen applåderar resten av arbetsgruppen på teckenspråk genom lätta handrörelser i luften.

Sophia Heikkilä påminner om att I det stora landskapet passar en bred publik. Hon hoppas att speciellt ungdomar ska hitta pjäsen. 

– Det jag har lärt mig av att jobba med DuvTeatern är att vi alla har olika funktionsvariationer, vi fungerar ju alla på olika sätt. 

Karolina Karanen hoppas också att så många som möjligt ska ha möjlighet att se den här sagolika familjekrönikan.

– Familjer, släktingar och kusiner. Alla borde komma.

Text: Ida Henriksson • foto: Cata Portin

David Lindström

För att bättre förstå våra besökare samlar vi och våra samarbetspartners information om ditt besök med hjälp av cookies. 
Läs mer.

close